Något har hänt med mitt sätt att skriva efter att jag övat mer flitigt. Men inte med pennan.
I den här kanalen är det mindre känt att jag är trummis på min fritid sedan många år. Sista tiden har jag lagt mer tid på att öva. För en högerhänt trummis är det en utmaning att få vänsterhandens motorik upp på samma nivå som högerhandens. För detta behövs inte alltid ett trumset. Du kan öva genom att använda vänsterhanden till det som högerhanden normalt gör. Öppna dörrar, skala en banan, lyfta en kasse, flytta en muspekare, borsta tänderna etc.
Inlärningskurvan känns logaritmisk. Därför får du inte ge upp. Till slut ger det resultat. Du blir successivt en bättre trummis. Men för mig har det också fått en annan effekt.
Som du vet så går mycket av skrivandet på ett tangentbord per automatik. Muskelminnet vet var tangenterna sitter. En piggare vänstertass tar initiativ, inte bara bakom trummorna, utan också på tangentbordet.
När jag läser det jag skriver så förekommer det oftare nu att bokstäver är omkastade. (Omkatsade) Ord kan vara felstavade men felen följer ett tydligt mönster. Det verkar vara så att vänsterhanden oftare än tidigare gör nedslag före högerhanden. Båda är på rätt ställe men ibland i spegelvänd ordning.
Här kommer en ny kognitiv utmaning. Att lära vänsterhanden att se var den egentligen befinner sig så den motoriskt kan anpassa sig efter situationen.
Oväntat och intressant, tycker jag i mitt stilla sinne.
(Det här blogginlägget har lästs 1333 gånger.)
