Swempa bakom mina trummor i studion 1984. Blåbäret är jag och inte han.
Lyssnade på Guldäggspodden #3 med Digge Zetterbergh Odh, Anna Qvennerstedt och en kille från Åkestam Holst som heter Joakim Labraaten. Det pratades om misstag gjorda på jobbet.
Naturligtvis har alla gjort misstag på jobbet. Jag minns särskilt en läxa jag fick lära mig mycket tidigt i den så kallade karriären. En upplevelse som överrumplade mig fullständigt och i samma ögonblick impregnerade mig med en permanent insikt.
Men varför ringer du då till mig?”Irriterad skivbolagsdirektör
Långt innan jag började få betalt för att jobba med kommunikation, jobbade jag med ungefär samma saker, fast utan betalning. Jag var 17 år och hade just släppt en maxisingel med mitt hårdrockband. Det var jag och bassisten som oftast stod för jobbet med att marknadsföra bandet. Så vi ringde alla skivbolagsdirektörer vi kunde få tag på numret till. (Pre-Internetz)
Hårdrocken var på stark frammarsch. Särskilt kommersiell i större mening hade den däremot inte hunnit bli. Skivbolagen som tog hårdrocken under sina nitperforerade drakvingar var rätt små.
Vi gillade tanken på att vara alternativa, åtminstone i jämförelse med Wham, och åtminstone i Mjölby, och vi pratade gärna om oss själva på det sättet.
Under ett av mina samtal med direktörerna lät jag näbben gå om våra planer på världsherravälde. »Vi är absolut inte kommersiella«, la jag stolt till i mitt berusade tillstånd av självförtroende efter skivsläppet.
»Men varför ringer du då till mig?«, fick jag till svar.
Ridå.
(Det här blogginlägget har lästs 8640 gånger.)
