Min morfar, jag bodde ofta hos honom på somrarna, gick aldrig långt utan sina snickarbyxor. De var av den gamla typen med hängslen. Morfar hade byggt flera hus i sina dagar och var full av klokskap efter dessa erfarenheter. Alltid hade han något klurigt byggprojekt på gång.
Ändå hade han alltid tid för mig. Särskilt stolt var jag över en låsbåge vi tillverkade tillsammans. Mamma var inte lika förtjust. Kanske såg hon något levande, spetsat till en plötslig död, framför sig.
Jag är uppvuxen på landet bland mjölkbönder, rapsbaggar, vedspis i köket och jordkällare på tomten. Där skolan låg bredvid kyrkan och det var cykelavstånd till sjön. Därför trivs jag bra med att tillbringa somrarna i en sådan miljö. Nu går jag själv omkring i snickarbyxor (av den nya typen utan hängslen) och har ofta något klurigt byggprojekt på gång.
Jag har faktiskt flera av morfars gamla, men fullt funktionsdugliga, verktyg kvar. Vissa av dem är så kluriga att jag inte vet vad de är till. Någon tipsade om att man troligen spände vävtak med dem. Dit har jag inte kommit än.
Dags för det obligatoriska kvällsdoppet. En av de bästa stunderna. Solen går programenligt ner bakom evigheten. Skräddaren på ytspänningens tunna golv skakar på sitt mikroskopiska huvud. Han förstår inte alls varför jag hoppar i vattnet frivilligt. Efter några ambitiösa simtag sjunger koltrasten att det är dags att cykla hem. Jag skyndar mig för att inte komma försent till middagen.
Snart kan vi se tillbaka på sommaren 2013 som den bästa på hundratusen år. Markens första gula löv berättar att en ny årstid snart börjar. När något slutar är det alltid något som börjar. Den 12 augusti är jag tillbaka vid skrivbordet. Då hoppas jag vi ses igen.
(Det här blogginlägget har lästs 26810 gånger.)
