Så här i GDPR-tider pratas det mycket om persondata. Var den finns, vem som äger vad, hur man får fatt i den och vad den är värd. Främst hur företag ska hantera den enligt reglerna förstås.
Då blir jag lite nyfiken på hur andra löser saken. Tankarna går till företaget som lagrar data som en chef. Och visst, de har löst det här med att du kan hämta dina lagrade data, som är en av bestämmelserna i GDPR. För egentligen har du bara lånat ut dem.
Tunga dokument
Det är tunga dokument det handlar om. Mina var större än 40 GB uppdelade i fem zip-filer. Du kan välja att spara zip-filerna i ditt Google Drive-konto, på Dropbox eller få en länk via mejl.
Det bör nämnas att det är en kopia på informationen du hämtar. Vill du radera den går det också. Men då måste du avsluta ditt konto och flytta till en håla i Sibirien.
Vad är informationen värd?
En annan fråga är vad informationen egentligen är värd. Google sätter ett värde på den, eftersom den kan leverera dem insikter i relation till alla andra miljoner personupgifter de har. Men det värdet får du inte reda på. Och när du sitter och tittar på datan om dig själv, utan ett sammanhang, kan du inte heller bedöma vilket värde den har.
Artikeln »Transaktionsdimman på nätet hotar digitaliseringen« på DN Debatt den 12 aug 2017 utvecklar den problematiken på ett intressant sätt. Författarna menar att vi behöver transaktionstransparens och minskad informationobalans. Det vill säga, att nätföretag som exempelvis Google upplyser dig om värdet av just din användardata.
Länkarna
- Här hämtar du informationen Google har om dig.
- Här kan du kolla din aktivitet på Google.
(Det här blogginlägget har lästs 24512 gånger.)
