Det knackade försiktigt på dörren till hemmakontoret. Jag öppnade och där stod en ung pojke och hans kompis för att höra om jag ville köpa en majblomma. Jo, det kunde jag tänka mig att göra.
Vi resonerade lite om produktsortimentet. Under tiden då den tekniska transaktionen förflöt ställde jag frågor om hur försäljningen gick och om någon möjligtvis betalade honom kontant.
”Du är den första”, sa han. ”Är jag din första kund?”, frågade jag för att bekräfta, och han nickade. Jag gratulerade pojken till hans första försäljning.
”Grattis, du kommer att lyckas bra om du fortsätter att prata med folk på samma fina vis. Du vet, de flesta vågar inte göra som du. De flesta vågar inte knacka på andras dörrar och sälja saker. Det var modigt och bra gjort”, sa jag.
Stoltheten i pojkens ögon gjorde hela min vecka. Han sken upp som en vårsol, tackade artigt och rusade vidare till nästa prospekt.
Och det var ärligt menat. Det är en liten händelse i det stora hela, men jag vet också att sådana små uppmuntrande ord kan få känslomässigt avgörande betydelse i ens liv när man är i den åldern. Särskilt när det kommer från ett oväntat håll och inte från en förälder. Och jag fick dessutom en majblomma.
Försäljning är en viktig sak för hela samhällsekonomin, om vi zoomar ut perspektivet och tar in den större bilden. Men synen på försäljningsyrket är fördomsfull och ofta rent felaktig. Många gömmer sig bakom bildskärmar av den anledningen.
Att knacka på en dörr innebär alltid en personlig risk för att få ett nej.
(Det här blogginlägget har lästs 43 gånger.)
