Norrønas utomhustavla.
100 meter bort, Sturegallerians utomhustavla.
För oss svenskar kan det vara så att vissa uttryck låter bättre på engelska. Inom reklamen brukar man prata om sound bites och catch phrases för att beskriva hur formuleringen smakar i örat.
Jobbar man med internationella uppdragsgivare så är det vardag. Men jag kan inte annat än reflektera över hur en cellofantunn skyddsfilm samtidigt lägger sig ivägen mellan mig och avsändaren. Det är viktigare hur det låter än att nå fram på riktigt.
Självklart handlar det även om vad som sägs. Känslor kan uttryckas på flera språk. Problemet uppstår när jag får intryck av att varumärket inte riktigt har brytt sig.
Ovanstående annonsörer hänvisar dessutom till svenska butiker i Stockholm City. Frågan är om inte båda varumärkena i de här fallen vinner på att ta bort sina respektive rubriker helt. Att låta bilderna tala.
Samma känsla av distans till innehållet sägs svenska musiker som skriver på engelska förmedla. En svensk text tar ofta den språkliga genvägen in i en svensk lyssnares själ. Antagligen beror det på att även dofter, platser och vyer följer med mellan raderna.
En del svenska textförfattare erkänner till och med att de är mindre rädda för att misslyckas om de skriver på engelska. På svenska står de nakna, utelämnade, sårbara. Språkbarriären blir då räddningen. Med hjälp av den slipper författaren komma i kontakt med sitt och därmed andras djupare känsloliv.
Det är lättare att gömma sig bakom catchy phrases. Men är det inte en personlig risk värd att ta? Chansen att nå våra hjärtan är antagligen större för den som tycker att den har något att berätta.
(Det här blogginlägget har lästs 6738 gånger.)
