Vad pedagogerna kan lära oss kommunikatörer

Kommunikatörer: Se osten, inte hålen
Titta på osten, inte hålen.

Vill du vara med och skapa en organisation där folk skriver bättre? Lägg kontrollbehovet åt sidan. Uppmuntra det som är bra i texten istället för att rätta till felen.

I Facebookflödet dök en språkpolisfråga upp från Sveriges Kommunikatörer. Det gällde tips om hur man skulle agera när vardagliga språkmissar dyker upp i organisationen. Ska man ta kontakt med kollegan om detta och i så fall hur?

Alla kommunikatörer kan nog känna igen sig i både kontrollbehov och knepigheten med att leverera dåliga nyheter till en arbetskamrat. Egentligen vill man gå fram och säga »såhär kan du väl för fan inte skriva«.

Vi ser brister först

Men varför har vi så lätt att se brister i arbetet och så svårt att uppmuntra varandra för annat än frisyrer och kläder på jobbet? Det vore komiskt om det var tvärtom och man sa:

»Jäklar, vad bra du gjorde det där, men om jag vore du skulle jag fundera över dom där byxorna en gång till.«

Språkpolisfrågan väcker en större och viktigare fråga: Hur får vi våra företag att bli självlärande och högpresterande arbetsplatser där vi samtidigt trivs och mår bra?

En svår ekvation kan det tyckas. Men det finns faktiskt svar. Många finns att hämta från pedagogiken. Eftersom jag har en förstelärare hemma ventilerar vi ibland sånt mellan pastatuggorna vid köksbordet.

Positiv förstärkning

Inom inlärning pratar man om positiv förstärkning. Har du läst om Skinner och hans råttor känner du igen det. Skillnaden mellan Skinners gamla lära och den moderna pedagogiken är att man droppat negativ förstärkning och straff. Det sista fungerar inte på oss människor om vi vill lära oss nåt och fortsätta med det.

Effektiv inlärning

Här beskrivs hur skolan jobbar i projektet Komet med positiv förstärkning. Synen på »barnet som föremål för vuxnas korrigerande behandling« överges. Synen på »barnet som kompetent och delaktigt i utvecklingen av sina kompetenser« ger effektivare inlärning. Som du ser mig, sån blir jag, enkelt uttryckt.

Visserligen handlar det om barn. Men det intressanta är att Komet är en kommu­nika­tions­metod. Alltså något vi kommunika­törer kan ha glädje av.

Dina förväntningar styr andra

Att våra förväntningar styr vad vi uppmärksammar bekräftas bland annat av Rosenthal-effekten. Om eleverna känner att lärarna tror på dem så blir de duktiga. Om inte så blir de sämre. Jag ser ingen anledning till varför effekten skulle avta i vuxet sällskap.

Det gör inte Victor Vroom, professor i företagsledning och organisationsteori, heller. Mannen med världens coolaste efternamn är pappa till förväntansteorin. Den beskriver hur du kan förstå och påverka människors motivation enligt tre variabler.

Så här förklaras motivation enligt Vrooms förväntansteori tolkad av mig.

  • Värde: Hur läckert eller hemskt det känns att vara på jobbet. (Lite Skinner.)
  • Förväntan: Tron på att ett visst beteende ger resultat. (Rosenthal-effekten)
  • Medel: Belöningar på vägen som bekräftar att det händer. (Nära Hertzbergs motivationsfaktorer.)

Som chef kan du påverka alla tre. Som kommunikatör kan du också göra det när du återkopplar till en arbetskamrat om texter. Som lärare gör du det framför 25 elever i klassrummet.

Behavioristerna hade nästan rätt

Slutsatser från behaviorist-gubbar som Watson, Pavlov, Skinner och Thorndike bekräftas alltså till viss del av modern forskning. Thorndikes »law of effect« säger att positiva konsekvenser driver upprepat beteende och det är ju precis vad förändringsarbete handlar om.

Enligt pedagogerna stämmer det fortfarande att inlärning går via känslohjärnan, det limbiska systemet. Långsiktigt lärande är kopplat till lust. Fast hur ofta använder vi andra den kunskapen mellan nio och fem?

The Classroom Experiment, del 1.

Brittiske professorn Dylan William har blivit hett stoff i pedagogiska kretsar senaste tiden. Hans kärnfråga är motivation. Utan att vara alltför vågad, törs jag påstå att det är kärnfrågan på många företag också.

Gå in i rädslan och ut igen

Filmerna The Classroom Experiment producerade av BBC visar hur Dylan William ändrar på hundraåriga skoltraditioner och möts av rädsla och mothugg. Men resultaten blir bättre. Väldigt inspirerande, tycker jag. Mycket av det som filmen berör gäller inte bara skolan.

Motivation kommer alltid inifrån oss själva. Du kan till exempel inte motivera någon annan, det måste den personen klara av själv, men visst kan du bidra till att tända gnistan. Allt det kan du läsa om i boken Motivationsmyten.

Vilken kultur vill du skapa?

Professor Barbara Fredrickson, från University of North Carolina, har forskat i 20 år på hur positiva känslor påverkar våra beteenden. Det finns kopplingar till inlärning även här.

Hon har bland annat kommit fram till att positiva känslor inte bara vidgar medvetandet utan också breddar vårt fysiska synfält. Vi ser mer och tar in mer information. Blir lite smartare, helt enkelt.

Positiva känslor får oss dessutom att tänka mer »vi« och mindre »jag«. Ledare som vill skapa vi-känsla i organisationer (eller klassrum) kan uppenbarligen ha nytta av Barbaras slutsatser.

Barbara Fredrickson och känslornas vetenskap.

Som kommunikatörer vill vi gärna tro att vi bidrar till företagskulturen i hög grad. Kanske behöver vi stanna upp ibland och reflektera över hur pedagogiska vi är.

Till exempel när vi möter en arbetskamrat som vi tycker gjort fel. Om vi vill skapa förändring börjar den troligen precis just där.

(Det här blogginlägget har lästs 1849 gånger.)

Tipsa ditt nätverk
Tweet about this on Twitter0Share on LinkedIn0Share on Facebook0Google+0Email to someone